Mitt i ett äventyr
Efter att ha bott nästan en månad tillsammans kom nu dagen när vi skulle flytta ifrån varandra. ¡Qué raro! - Vad konstigt! Nu har man ju vant sig vid att bo tillsammans och då ska vi flytta..
Men nu börjar ett nytt stort äventyr. På egna ben, på egen hand som Carola sjöng en gång.. Spanska på förskolan, spanska hemma i familjen där jag kommer bo. Just nu vet jag inte riktigt vad jag tycker om det. Hade det varit för fyra veckor sedan hade jag inte känt mig så lugn som jag ändå känner mig nu, men saker har hänt och jag har nog redan börjat förändras, fått perspektiv på saker och ting.
Just nu vill jag se det som en stor, ny, spännande utmaning!
Det kommer säkert vara otroligt jobbigt ibland för visst är man redan dödstrött när man kommer hem från förskolan och då är det väldigt skönt att få prata svenska. Nu kommer jag ju få fortsätta prata spanska även när jag kommer hem om kvällarna, men tänk vad jag kommer lära mig språket. Jag kommer liksom inte ha något val och det är ju ändå ganska häftigt måste jag säga.
När jag klev av bussen förut och gick hemåt så kom en tanke till mig:
Tänk, här går jag i Argentina, I ARGENTINA! Otrooooligt långt bort från Sverige, familj, kompisar, allt som känns bekant. Här är allt nytt och här har jag redan bott i en månad! En femtedel av den planerade tiden.. Ändå känns det inte som att jag är så långt bort på något vis.
Jag skulle lika gärna kunna befinna mig på en folkhögskola mitt ute i ingenstans, någonstans i Sverige, det hade varit mer logiskt. Ibland tror jag faktiskt nästan mer på det.
För huuuur i heeeela fridens namn kunde lilla jag hamna här på andra sidan jorden?
När jag får in i mitt huvud att jag faktiskt är här, på riktigt och att kommer vara kvar här ett bra tag till är en bra fråga.
Tills dess tänker jag njuta av att bara vara på ett äventyr någonstans i världen!
Frukost i Härnösand, augusti. Foto: Daniel Löwendahl
