La Aventura Grande

Ett sådant välkomnande som vi fick när vi kom till Kimala har jag aldrig någonsin varit med om!
Hela byn stod ute och väntade på oss och sjöng och dansade. Glädjen var så påtaglig att man blev alldeles gråtmild.
Helt fantastiskt bemötande! Där har vi verkligen något att lära oss av hemma i Sverige! 
Och dessa fantastiska röster som de har, jag bara ryser i kroppen varje gång jag tänker tillbaka på det. Där kan man snacka gåshud flera gånger om!





En av anledningarna till att vi hälsade på i Kimala var att vi i Furulundskyrkan har samlat in pengar för att sy upp 100st skoluniformer till barnen i Kimala. 
För att få gå i skola behöver man nämligen en skoluniform och i denna by finns det väldigt många fattiga, vi ville därför bidra med detta så att barnen kan få gå i skolan. Kläderna syddes upp i Tanzania för att gynna deras arbete också.


Uppställda på skolgården, hälsar oss välkomna med sång





Till skolan skänkte vi även fotbollar och freespee:s, något som uppskattades väldigt mycket.

Starkast under dagen var nog när vi sa hejdå till barnen på skolan för att gå tillbaka till byn och alla barnen sprang fram för att de ville hälsa och ta en i handen. Helt plötsligt var man omringad av minst 15 barn som alla "drog" i en och ville säga hej. Man kom liksom inte ens framåt. :)  
Det är en känsla som är väldigt svår att beskriva men för att försöka: häftigt, annorlunda och härligt. Fast mer.

I Kimala träffade jag även en tjej i min egen ålder som hette Nelusigwe. Vi fick rätt bra kontakt och jag hoppas att jag på något sätt kan träffa henne igen någon gång i framtiden. När jag sa till henne att jag någon gång i framtiden ville lära mig swahili så gick hon iväg en stund för att sedan komma tillbaka med en lapp med några ord, först på engelska, sedan på swahili. Detta tyckte jag var helt fantastiskt fint!


Nelusigwe

Det här var en av de dagarna som berört mig och som jag har uppskattat absolut mest! Det var så mycket glädje och kärlek och fantastiska möten. Dagen kommer helt klart bäras djupt inne i hjärtat lång tid framöver!

Sent på kvällen den 1 augusti kom vi fram till Iringa och Lutheran Center där vi bodde större delen av vistelsen. Efter en lång resa var det skönt att äntligen få komma fram och sedan slänga sig i sängen!

Dagen efter (den 2 augusti) besökte vi stiftskontoret, där visade även A-P och Pamela det hus som de bodde i för 20 år sedan. För den som inte vet så är A-P och Pamela vår präst och hans fru och det är dem som har planerat hela vår resa.  
På eftermiddagen gick vi runt och utforskade stadens centrum. Gick på marknaden, köpte tyger att sy upp kläder med, m.m.

Efter en relativt lugn dag var det åter dags att gå upp tidigt och sätta sig i bil igen. Kimala, en by långt uppe i bergen var målet. Resan upp var ett äventyr i sig. Jag har aldrig varit med om liknande!

A-P och Pamela har berättat mycket om vägarna om hur dåliga de är och hur kul de tycker att det är att köra på dem. Men vägen upp från Dar es Salaam till Iringa var en vanlig asfalterad väg som landsvägarna hemma i Sverige ungefär, så där kunde vi inte riktigt begripa vad det var för vägar de hade pratat om. Efter denna dagen var vi dock helt klara med vad det var för vägar de hade pratat om innan! Oj,oj,oj.

Vägarna upp går knappast att kalla vägar, inte i den bemärkelse vi är vana vid i alla fall. Nej, detta var mer: Om en bil har kört här någon gång förut är det en väg. Många ställen var igenvuxna, det var smalt, brant och gropigt. I Jeepen som jag satt i fungerade dessutom inte säkerhetsbältena.


En av många broar


Väg

På ett ställe fick vi stanna till en stund då lokalbefolkningen eldade sin mark för att senare kunna så. Elden som var relativt nära vägen fick försökas stoppas. Och med orden: "Om vi kör igenom utan att stanna borde det inte vara några problem, stannar vi smälter dock däcken" så körde vi till slut förbi med elden på nära håll.



Redan andra dagen i Iringa fick vi alltså uppleva de äkta afrikanska vägarna.
Det var definitivt med skräckblandad förtjusning som man satt i jeeparna som tog oss högre och högre upp medan vägarna blev allt sämre och sämre. Men när vi väl var framme i Kimala var det verkligen värt all skumpig bilfärd!