La Aventura Grande

När jag tidigt i fredags morse steg upp och blev körd till flygplatsen av mina kära mor, kunde jag inte begripa att det faktiskt hände, att jag nu äntligen var påvag tillbaka igen. Att jag bara några måndader efter hemkomst skulle kunna få åka tillbaka, korsa atlanten och återvända. 

 

Flygresan var lång och inte ens uppe i luften på planet kunda jag ta in att jag faktiskt var på väg. Planet landade, ett kärt återseende, märklig känsla, fortfarande kunde jag inte ta in att jag faktiskt var har. Tillbaka i Buenos Aires, hemma. Min andra familj, tillbaka i huset där jag en gång bodde. Så bekant, så fint, som om jag aldrig åkt härifran, bara varit borta någon vecka och ändå fortfarande, helt obegripligt.

 

Nu har det gått nästan en vecka sedan jag landade. Jag har börjat inse att jag faktiskt är här, många samtal, minnen och återssenden. 

 

I tisdags hälsade jag på min gamla värdfamilj på Kairós, självklart drack vi enligt argentinsk tradition, mate, och satt ute i trädgården och pratade och skrattade. Fåren som finns där hade fått ett lamm, sa gulligt!

Dagen till ära trots att det är vinterperiod här var det 33 grader varmt! Ingen forstod riktigt hur det gick till, så varmt har det visst aldrig varit under vintern, det är ju sommartemperaturer! Den där globala uppvärmningen kanske spelar sin roll trots allt... 

 

Igår följde min pojkväns mor, Nora, med mig in till stan for att kolla upp lite olika språkskolor, vädret var lite behagligare, disigt och ca 25 grader. Det är en lång resa, men det är värt det, jag kom på mig själv med att sitta på tåget och bussen och bara njuta av att äntligen vara tillbaka. Storstädernas storstad här är jag. Vi tittade in på två skolor och nu ska jag bara bestämma mig vart jag ska vara. Vi promenerade lite och sedan åkte vi hemåt och förberedde lunch åt mannen som jobbar.. Okej för den här gången, nu när jag är ledig, men sedan är det minsann jämställdhet som gäller var så säker! Punkt! :) 

 

En argentinare och en svenska, vi har mycket att lära av varandra. Kulturkrock hit , kulturkrock dit. Men då kan man ju plocka de bästa bitarna av varje kultur och så har man en superkultur sedan! Eller så kanske man inte passar om nagonstans stallet ;)

Efter lunchen begav vi oss av igen, jag och Nora, till kyrkogården.

Det slog mig återigen att det inte spelar någon roll var man än tar vägen i den här staden, så märker man av klasskillnaderna, ett ord som jag förövrigt inte tycker om överhuvudtaget. Men man kan väl säga som såhär istället, att fast att man befinner sig på en kyrkogård så ser man oerhört tydligt att det finns människor med mycket pengar och människor med väldigt mycket mindre och så blir man begravd därefter. 
Till och med bland de döda syns om deras familjer hade det välställt eller mindre välställt. 
Det får en att fundera en hel del på den där världen vi lever i. Det är inte helt lätt att acceptera, om det ens ar nagot som man borde göra.