Tanzania del 2 - Vägar
Sent på kvällen den 1 augusti kom vi fram till Iringa och Lutheran Center där vi bodde större delen av vistelsen. Efter en lång resa var det skönt att äntligen få komma fram och sedan slänga sig i sängen!
Dagen efter (den 2 augusti) besökte vi stiftskontoret, där visade även A-P och Pamela det hus som de bodde i för 20 år sedan. För den som inte vet så är A-P och Pamela vår präst och hans fru och det är dem som har planerat hela vår resa.
På eftermiddagen gick vi runt och utforskade stadens centrum. Gick på marknaden, köpte tyger att sy upp kläder med, m.m.
Efter en relativt lugn dag var det åter dags att gå upp tidigt och sätta sig i bil igen. Kimala, en by långt uppe i bergen var målet. Resan upp var ett äventyr i sig. Jag har aldrig varit med om liknande!
A-P och Pamela har berättat mycket om vägarna om hur dåliga de är och hur kul de tycker att det är att köra på dem. Men vägen upp från Dar es Salaam till Iringa var en vanlig asfalterad väg som landsvägarna hemma i Sverige ungefär, så där kunde vi inte riktigt begripa vad det var för vägar de hade pratat om. Efter denna dagen var vi dock helt klara med vad det var för vägar de hade pratat om innan! Oj,oj,oj.
Vägarna upp går knappast att kalla vägar, inte i den bemärkelse vi är vana vid i alla fall. Nej, detta var mer: Om en bil har kört här någon gång förut är det en väg. Många ställen var igenvuxna, det var smalt, brant och gropigt. I Jeepen som jag satt i fungerade dessutom inte säkerhetsbältena.
En av många broar
Väg
På ett ställe fick vi stanna till en stund då lokalbefolkningen eldade sin mark för att senare kunna så. Elden som var relativt nära vägen fick försökas stoppas. Och med orden: "Om vi kör igenom utan att stanna borde det inte vara några problem, stannar vi smälter dock däcken" så körde vi till slut förbi med elden på nära håll.
Redan andra dagen i Iringa fick vi alltså uppleva de äkta afrikanska vägarna.
Det var definitivt med skräckblandad förtjusning som man satt i jeeparna som tog oss högre och högre upp medan vägarna blev allt sämre och sämre. Men när vi väl var framme i Kimala var det verkligen värt all skumpig bilfärd!
Dagen efter (den 2 augusti) besökte vi stiftskontoret, där visade även A-P och Pamela det hus som de bodde i för 20 år sedan. För den som inte vet så är A-P och Pamela vår präst och hans fru och det är dem som har planerat hela vår resa.
På eftermiddagen gick vi runt och utforskade stadens centrum. Gick på marknaden, köpte tyger att sy upp kläder med, m.m.
Efter en relativt lugn dag var det åter dags att gå upp tidigt och sätta sig i bil igen. Kimala, en by långt uppe i bergen var målet. Resan upp var ett äventyr i sig. Jag har aldrig varit med om liknande!
A-P och Pamela har berättat mycket om vägarna om hur dåliga de är och hur kul de tycker att det är att köra på dem. Men vägen upp från Dar es Salaam till Iringa var en vanlig asfalterad väg som landsvägarna hemma i Sverige ungefär, så där kunde vi inte riktigt begripa vad det var för vägar de hade pratat om. Efter denna dagen var vi dock helt klara med vad det var för vägar de hade pratat om innan! Oj,oj,oj.
Vägarna upp går knappast att kalla vägar, inte i den bemärkelse vi är vana vid i alla fall. Nej, detta var mer: Om en bil har kört här någon gång förut är det en väg. Många ställen var igenvuxna, det var smalt, brant och gropigt. I Jeepen som jag satt i fungerade dessutom inte säkerhetsbältena.
En av många broar
Väg
På ett ställe fick vi stanna till en stund då lokalbefolkningen eldade sin mark för att senare kunna så. Elden som var relativt nära vägen fick försökas stoppas. Och med orden: "Om vi kör igenom utan att stanna borde det inte vara några problem, stannar vi smälter dock däcken" så körde vi till slut förbi med elden på nära håll.
Redan andra dagen i Iringa fick vi alltså uppleva de äkta afrikanska vägarna.
Det var definitivt med skräckblandad förtjusning som man satt i jeeparna som tog oss högre och högre upp medan vägarna blev allt sämre och sämre. Men när vi väl var framme i Kimala var det verkligen värt all skumpig bilfärd!
