La Aventura Grande

 

Enda sedan någon gång i januari var det prat om att vi skulle åka till Jardín Japonés, Japanska trädgården. Minst en gång i veckan kom saken på tal och vi var till och med på väg en gång. Kom vi dit? Nej. Men sa igår, till slut efter många om och men så tog vi oss i kragen och kom äntligen dit!

 

Det var en kall, ganska mulen dag, men ändå bra väder för att vara ute. Vägen dit blev dock väldigt mycket längre än väntat! Vad som skulle ha tagit 1.5-2 timmar tog ca 4,5 timmar. Ops!

 

Så vad hände? Jo, vi gjorde så man inte ska göra, vi frågade om vägen. Det är väl inget konstigt med det tänker ni, njae, saken är den att en argentinare hellre säger något helt annat, villiga att hjälpa till, än att säga att de inte vet vägen, stolthet. Så vi åkte ca 1.5 h och hoppade av vid skolan där jag studerar spanska, for att visa David vart den ligger. Vi visste att vi var ganska nära så vi gick till en man i en kiosk för att fråga. Denne man sa att det var 13 kvarter åt andra hållet, vi forsatte gå och gå och så kom vi dit, men inte hittade vi någon trädgård där inte. Dock blev det en liten rundtur i Belgrano, Plaza del Belgrano, Barrio Chino, chinatown. Inte helt fel det heller!

 

 

 

Vi insåg att vi hade gått åt fel håll och började gå åt andra hållet. Efter ett tag när vi fortfarande inte visste var vi var, frågade vi ytterligare några personer som sa åt oss vilken buss vi skulle ta (att lägga på minnet: fråga alltid samma fråga till flera personer om du vill hamna rätt) vi gick av, alldeles för tidigt visade det sig, promenerade åt fel håll, vände, frågade ytterligare några personer om vägen och till slut, till slut kl 16.30 kom vi fram (vi lämnade huset lite efter 12..) Vi betalade inträde och letade upp ett matställe då magarna sedan länge börjat kurra. Efter det gick vi runt i parken och njöt av lugnet och fotade lite.

 

 

En dag med mycket vilsegång och promenad men i slutändan var den ändå mycket trevlig! 

 

Glad vårdagjamning! Ja, förr här går det mot sommar och inte mot vinter. Idag är det día de primavera, alltså vårens dag. 

 

Igår hälsade jag på på forskolan där jag jobbade förra året, det var roligt att vara tillbaka och träffa dem och jag kom precis lagom till vårfesten, där fick jag vara med och dansa loss med froknarna och barnen, som dagen till ära for att fira våren var utklädda till blommor, cowboys, skelett (var?), kaniner och mycket mer. Gulligt värre!

 

Jag fick låna några glittriga halsband och att diadem med 2 röda horn/öron.. hmm, men lika glad för det är jag men gladast var nog barnen.. Fick beröm for min spanskautveckling (!) och det skrattades mycket åt berättelserna om mina första veckor när jag inte forstod nästan någonting och de inte heller förstod vad jag ville få sagt, jaja.. Den är det bara att bjuda på! :)

 

Tyvärr hade jag inte kameran med då det är bäst att lämna alla värdesaker hemma när man ska in i ett sådant område, förskolan tog dock en hel del så jag hoppas att de lägger ut bilderna på facebook om några dagar så ska jag se om jag kan få upp någon på bloggen senare.

 

När vi gick in i villat, slummen slogs jag ännu en gång av hur orättvist livet är. även om jag bor väldigt nära så bor människor på ett helt annat sätt i det här området, bara några kvarter bort. Eftersom jag inte varit där på länge heller så blev det ännu mer tydligt hur lite man passar in där, alltsa hur mycket det syns att man kommer utifrån, inte har en plats där och inte borde vara där. Det går inte att gå in i dessa områden hur som helst inte, förra året gick jag alltid med en av fröknarna från förskolan, som folk i området känner och har respekt för. Nu gick jag med min pojkväns farfar som känner typ alla i hela omradet, kändes som att varenda person vi mötte stannade och sa hej. Safe, safe alltså, men det är fortfarande så sjukt svårt att ta in att om jag skulle gått här själv skulle vad som helst kunna hända mig..

 

Det gäller att veta var man ska gå och hur man ska bete sig i den har staden. Oavsett var man är, man kan vara i en av de lyxigaste delarna, promenerar man bara nagra kvarter bort kanske man gar in i ett villa, något man inte bör göra om man vill behalla sina ägodelar eller sitt liv för den delen.. Tips från coachen.!

 

Usch man får inte skämta om sådant makabert egentligen, men vad ska man göra. Det går inte att ta in, hur många månader man än har varit här. 

 

Idag har jag och Nora varit på marknaden, där man kan hitta ungefär allt. Mat, frukt och grönt, kläder, parfymer, gamla nagellack, skor, tv-apparater, mobiltelefoner, djur i alldeles för liten bur, piratkopierade filmer/musik, you name it! Vissa saker känns mer suspekta än andra. Stöldgods frågetecken. Lite Kvibergsmarknad över det hela. Fast mysigt med alla doftar och allt folk ändå. Marknad är alltid marknad, det går inte att komma ifrån :) 

 

Måste börja fota, har hittills bara lagt upp gamla bilder.. men tillsdess, Casa Rosada och Plaza de Mayo

Nos vemos!

I onsdags hade jag min första spanskalektion!
Skolan ligger i ett område som heter Belgrano, vilket ligger närmare Buenos Aires stadskärna. Det är en bussresa på ungefär en och en halvtimme, ev lite mer, allt beroende på trafiken.

 

Denna trafik är som sagt galen, det kommer man inte ifrån. Störst går först, tuta och kör, lägg allt i Guds händer, vad vet jag, inga säkerhetsbälten i bilarna - eller ja de finns ju där, men används dem? Nix.

En anledning till att åka buss, som i och för sig kanske inte kör så himla försiktigt dem heller.. Däremot finns här måååånga bussar och de flesta går väldigt ofta, det är grymt bra! Men det finns en hake, det finns inga tidtabeller och man vet inte riktigt vart bussarna går. Ingen smidig kollektivtrafikguide att förlita sig på direkt. Samma linje nummer kan ta 7 olika vägar så det gäller inte bara att veta vilket nummer man ska med, man får även hålla utkik efter den lilla skylten (knappt läsbar på långt håll) som säger via vilket område den tar och så ska man ju då veta att det är just den linjen man ska med, annars hamnar man fel i alla fall. Det är nästan så att man saknar västtrafik, fast bara nästan. Fler plus med kollektivtrafiken här är att det är billigt! Det slår västtrafik med hästlängder. 

 

Till Belgrano från Boulogne (där jag bor) är det i vilket fall enkelt att åka. Till slutstation och sedan ett byte, lätt som en plätt. 

 

Tanken med mina spanskastudier är att göra en examen, DELE, som är internationell, språknivå B2. Detta test skrivs på många platser i världen men här i Buenos Aires skrivs det i november. 

I onsdags träffade jag alltså min spanskalarare, Marién för första gången. Hon är själv från spanien vilket är ganska bra då det är spanskan därifrån som tentas av, den som pratar argentinsk/latinamerikansk spanska får alltså plugga in lite extra former och glömma bort nagra ord om egentligen inte existerar i stora vida världen. Haha. Någonstans i bakhuvudet ska vi väl kunna få fram det vi en gång lärde oss i skolan.

 

Jag tycker förövrigt att det är facinerande att det kan finnas så många skillnader emellan dialekterna, spanska är ju spanska tänker ni, nja, det skiljer sig väldigt mycker emellan dialekterna/ländera faktiskt och det gäller att se upp annars kan det bli att man sager något högst olämpligt! Då vissa ord i Spanien betyder något heeeelt annat än i Latinamerika.

 

I Spanien använder man t.ex ordet coger, att ta (ta bussen, en taxi etc) i latinamerika betyder samma ord knulla, ops! Så den som pluggat spanska i Europa och tänkt ta sig en sväng till latinamerika, se upp innan ni säger att ni ska knulla bussen eller något liknande! ;) 

 

Lektioner kommer jag att ha på måndagar och torsdag, 2 timmar varje gång, sedan får jag läxor att göra hemma, insåg att det var väääääldigt länge sedan jag hade läxor.. vilket påminner om att det är dags att göra den sista uppgiften idag så det är gjort tills på måndag!

 

Under loppet av två dagar sjönk temperaturen från 33 grader till 6 grader! Brr!Förkyldningen verkar vara på gång, så en kopp te, en bra bok och en filt ja tack! :)
Vad som facinerar mig och samtidigt frustrerar mig är att så fort det regnar eller är kallt så stannar man inne. Varför undrar jag som svensk och van vid kyla, det är ju bara att satta på sig lager på lager med kläder och avsluta med en mössa. Skulle vi inte ga ut de dagar det regnar i Göteborg skulle vi ju aldrig komma ut! Mycket har i detta omradet är visserligen för att vägarna i kvarteren är grusvägar vilket innebär att när det regnar blir det geggigt, samtidigt som jag känner att, det är väl bara att tvätta efteråt?
I lördags åts det Choripan, argentinsk chorizo i bröd, med den argentinska kryddblandningen chimicurri. 
På eftermiddagen tog jag bussen till Florida och hälsade på den nya Saltvolontären, Annika, det blev en fika modell grande, stor, och prat om livet i storstaden. Kul att få lära känna svenskor även på andra sidan atlanten och att få prata svenska en stund! Eftersom hon bor i samma hus som Lovisa bodde i passade jag även på att hälsa på de andra som bor där. återigen, kul att återse människor man lärt känna, och alltid sa välkomnande och fina, kom forbi huset när du vill så tar vi oss några mate eller hör av dig om du behover hjälp med något.Det är ett fint folk som är svårt att inte älska.    

När jag tidigt i fredags morse steg upp och blev körd till flygplatsen av mina kära mor, kunde jag inte begripa att det faktiskt hände, att jag nu äntligen var påvag tillbaka igen. Att jag bara några måndader efter hemkomst skulle kunna få åka tillbaka, korsa atlanten och återvända. 

 

Flygresan var lång och inte ens uppe i luften på planet kunda jag ta in att jag faktiskt var på väg. Planet landade, ett kärt återseende, märklig känsla, fortfarande kunde jag inte ta in att jag faktiskt var har. Tillbaka i Buenos Aires, hemma. Min andra familj, tillbaka i huset där jag en gång bodde. Så bekant, så fint, som om jag aldrig åkt härifran, bara varit borta någon vecka och ändå fortfarande, helt obegripligt.

 

Nu har det gått nästan en vecka sedan jag landade. Jag har börjat inse att jag faktiskt är här, många samtal, minnen och återssenden. 

 

I tisdags hälsade jag på min gamla värdfamilj på Kairós, självklart drack vi enligt argentinsk tradition, mate, och satt ute i trädgården och pratade och skrattade. Fåren som finns där hade fått ett lamm, sa gulligt!

Dagen till ära trots att det är vinterperiod här var det 33 grader varmt! Ingen forstod riktigt hur det gick till, så varmt har det visst aldrig varit under vintern, det är ju sommartemperaturer! Den där globala uppvärmningen kanske spelar sin roll trots allt... 

 

Igår följde min pojkväns mor, Nora, med mig in till stan for att kolla upp lite olika språkskolor, vädret var lite behagligare, disigt och ca 25 grader. Det är en lång resa, men det är värt det, jag kom på mig själv med att sitta på tåget och bussen och bara njuta av att äntligen vara tillbaka. Storstädernas storstad här är jag. Vi tittade in på två skolor och nu ska jag bara bestämma mig vart jag ska vara. Vi promenerade lite och sedan åkte vi hemåt och förberedde lunch åt mannen som jobbar.. Okej för den här gången, nu när jag är ledig, men sedan är det minsann jämställdhet som gäller var så säker! Punkt! :) 

 

En argentinare och en svenska, vi har mycket att lära av varandra. Kulturkrock hit , kulturkrock dit. Men då kan man ju plocka de bästa bitarna av varje kultur och så har man en superkultur sedan! Eller så kanske man inte passar om nagonstans stallet ;)

Efter lunchen begav vi oss av igen, jag och Nora, till kyrkogården.

Det slog mig återigen att det inte spelar någon roll var man än tar vägen i den här staden, så märker man av klasskillnaderna, ett ord som jag förövrigt inte tycker om överhuvudtaget. Men man kan väl säga som såhär istället, att fast att man befinner sig på en kyrkogård så ser man oerhört tydligt att det finns människor med mycket pengar och människor med väldigt mycket mindre och så blir man begravd därefter. 
Till och med bland de döda syns om deras familjer hade det välställt eller mindre välställt. 
Det får en att fundera en hel del på den där världen vi lever i. Det är inte helt lätt att acceptera, om det ens ar nagot som man borde göra.

Jag är tillbaka i mitt hjärtas stad. Staden som för ett år sedan var näst intill okänd, som bara väntades på att bli upptäckt, en stad som jag efter några månader kallade för hemma. Jag lämnade ett hem i Buenos Aires och åkte tillbaka till mitt hem i Sverige. Nu har jag åter igen lämnat mitt hem i Sverige för att komma hem i Buenos Aires. När jag åkte för ett år sedan skulle jag ut på mitt livs äventyr. Nu fortsatter äventyret, det är i samma land, i samma stad, men något helt annat.

 

Jag går på gatorna som jag sa väl känner igen, känner de välbekanta dofterna, hör språket som får mitt hjärta att slå extra slag, ser människorna, husen, åker på bussar som jag så många gånger åkt på förut, passerar stadsdelar som berättar om alla minnen och någonstans mitt i allt så känns det knappt som att jag ens lämnade landet den där dagen i april, åtta månader i Buenos Aires gick snabbt, de fyra månaderna i Sverige gick ännu snabbare.

 

Spanskan sitter i, orden som glömdes bort i Sverige kommer tillbaka. Nu är det dags att ta tag i spåket ordentligt, studera, nöta, lära sig. Jag vill kunna prata helt flytande. Det är mitt mål. Jag tror jag är på god väg, för varje gång tv:n sätts på, en låt går på radion, eller jag hör några personer stå och prata med varandra, så skuttar hjärtat till och det föds en längtan att en dag, kunna behärska det språk som så många människor har som modersmål.